!

Fyll i det här fältet.

Hämtar...

MENY

SÖK

Kungsgården

 

Kungsgård med anor från medeltiden.

Sannegården har en lång och intressant historia. Namnet kommer från den mäktiga kungsgård som låg här på en stor sandås redan under medeltiden.

Ända sedan medeltiden har Sannegården varit den mäktigaste gården i bygden. Namnet anger att den låg på en mäktig sandås mellan Lindholmen och gården Pölsebo. De mäktiga bautastenarna i gårdens närhet leder gårdshistorien cirka 2 000 år bort i historien, skriver Folke Eriksson i boken Lundby på Hisingen, där han dokumenterat Lundbys historia.
Han berättar vidare att man med säkerhet vet att Nordens drottning Margareta vistades på Sannegården 1410, då hon utfärdade ett kungligt brev därifrån. På den tiden möttes gränserna för rikena Sverige, Norge och Danmark i närheten.
Gården låg i ett då naturskönt område innanför den idylliska Sandviken omgiven av sköna lövskogar. I dag finns bara rester kvar av den skogen i Rya och Krokäng.

Sannegården var attraktiv och genomgick många öden bland annat som kronogård, skattegård och frälsegård. Gården hade många olika ägare.

År 1551 ägdes gården av kommendanten på Elfsborg, Gustaf Stenbock. Samme Stenbock som året därpå överlämnade sin 17-åriga dotter Katarina till den snart 60-årige Gustav Vasa för att bli Sveriges drottning.

I april 1658, då Robert Douglas ägde gården, gästades gården av Karl X Gustav, som några månader tidigare tågat över Stora Bält med den svenska hären.

1734 blev Sannegården biskopssäte. Den första biskopen var Jacob Benzelius.

1867 köptes Sannegården av Göteborgs stad som var i stort behov av grus och sand. Grusexploateringen gick hårt fram och stannade inte ens inför gravfältet med bautastenarna. De flyttade till sin nuvarande plats vid Lundby Nya kyrka.

1906 införlivades Lundby med Göteborg och samma år togs beslutet om att anlägga en massgodshamn i Sannegårdens långsmala vik. En stor del av importen som kom till Göteborg utgjordes av just massgods som kol, trävaror och järn. Innan hamnen byggdes lossades fartygen ute på Göta älv. Pråmar gick ut till de stora fartygen i älven och lossningen av godset fick ske medan båtarna guppade sida vid sida.

Muddringen och uppbyggnaden av kajen tog flera år. Stora sandmassor skulle muddras bort och massor av sprängsten förvarades i närheten av Sannegårdens mangårdsbyggnad. Det fick katastrofala konsekvenser. Den 7 april 1911 gav marken vika av tyngden och gled ut i den muddrade viken. Med i raset följde den anrika Sannegårdens mangårdsbyggnad.

I januari 1914 invigdes Sannegårdshamnen. Kol var det huvudsakliga godset i hamnen. Strax före andra världskriget tog Sannegården 1,5 miljoner ton kol årligen. Det fanns kol överallt: i båtar, på kajer och i luften i form av koldamm. Den svarta kolröken var jobbig för alla dem som bodde på Lindholmen. Arbetsmiljön i hamnen var dålig, stoftet yrde från krossverken och hamnarbetarna var helt svarta av sot efter en dags jobb.
I slutet av 50-talet tog oljan över kolets uppgift. Kolupplagen försvann och Sannegårdshamnen blev hamn för mindre styckegodsfartyg. Verksamheten minskade successivt under 80-talet.

På senare år har allt fler verksamheter försvunnit från Sannegården. Fortfarande går ett och annat fartyg in för att lossa salt på västra kajen. Andra delar är upplagsplats för containrar. Förhandlingar pågår för att hitta andra platser för dessa verksamheter.


Källa: Lundby på Hisingen från istid till nutid av Folke Eriksson.

ELEONOR EKSTRÖM-FRISK

Copyright © 1995 - 2005 Göteborgs-Posten

Utskriftvänlig version